nu är det jul igen.

Symptomen tyder på stress i min vardag. Denna känsla av att på dem enstaka 2 1/2 vecka som är kvar hinna med 2 prov och 3 inlämningar av arbeten ger en lagom svettfläckar. Hjärnan försöker fokusera, göra planer, inbilla sig - men nej. Granit och gnejs kan aldrig bli nål och tråd. EU och statskick kan inte bli papper och pensel. Sannolikhet och koordinatsystem blir aldrig lika intressanta som Elle-tidningen jag har framför mig.

Men jag har nog kommit på det: sanningen, varför vi ungdomar före lovet och vid terminens slut får symptom som inte kan diagnostiseras. Det är Skolverket. Vad är det annars som kan göra att varje liten lärare planerar att terminens höjdpunkt blir till en slutspurt? Vi ska skylla på Skolverket. Jag tror att allt bara är en enkel ”Top Secret” överenskommelse från lärarhåll. Hur ofta tjatar inte lärare om att gymnasiet är en förberedelse inför det ”riktiga” livet? Det är klart att sådana planeringar måste vara en av riktiga-livet-prövningar de pratat om. För vad kan egentligen ett 40-sidigt-utan-instuderingsfrågor-om-hela-jorden-historia annars jämföras med? Svar, jo: DGJ! Jag talar alltså om Den Glada Julstressen.

Det finns två scenarier, vilka båda kan ge Major Svett. Du kan välja den som passar dina nerver bäst:

1.

Klockan är precis lagom rusningstrafik. Där står du inne på köpcentret Triangeln med nyuthämtade barn från dagis. Lagom trötta, hyperaktiva och hungriga. Ditt plaskblöta hår bildar vattendroppar som med jämna mellanrum rinner ner över ditt ”det-regnar-så-att-det-ser-ut-som-jag-svettas-ansikte”. Så där står du med den proppfulla och obehändiga vagnen inne på butikernas butik. Just det, BR! Du hör julmusiken på full volym genom regnvattnet i öronen, julbelysningen bländar dig och den röda inredningen gör din själ säljbar till djävulen. Någon annans charmerande unge har de senaste tio minuterna tryckt på ljudknappen i ett kramdjur bara för att kontrollera om produktlöftet är sant, att den faktiskt sjunger ”maccarena” varje gång man trycker. Jodå, det gör den. Härligt att det charmerande barnet även valde att trycka fram Tallinfärjan-Remixen, för visst passar den fint att spelas samtidigt med Carolas Jul?

Ditt eget barn som sitter på höften med det stora paketet i handen gör alla dina rörelser flexibla och om det inte vore för matkassen, någon annans inköpta klubba, din proppfulla handväska med reservblöjor, din mobil och näsduken som du också får plats med i handen, så hade du faktiskt kunnat svänga i takt till den dubbla refrängen.

Den 30 personer långa kön framför inslagningsbordet, strax efter den som du överlevde framför kassan följs nu av ännu en svettvåg i din trånga dunjacka. Så är du äntligen framme vid pappersrullen. Suckande mödrar bakom dig tycker att din inslagningsmetod inte är den snabbaste. Det färdiga resultatet ser ut att kunna vara en egendom från en baglady-vagn.

Dina barn är kissiga, klockan är mycket och du har resten av släkten kvar att handla till.

Och glömma inte, det är den 23: e december. Du har 18 timmar kvar till Kalle Anka.

2.

Där står med förkläde, i husets hjärta och har redan fått kroniska spisrosor. Dagen är den

24: e december och om en ringa timme plingar gästerna på dörren. Självklart är flertalet av dem din bättre hälfts släkt för julen är den enda dagen som bättre hälften samlar hela tjocka släkten. Härliga tider.

Där står du och lagar mat, nej, rättare sagt, du står där och skapar traditioner. Vi vet vad detta innebär - hela julbordet! Hela den fornnordiska mattraditionen. Det ska finnas alla de obligatoriska, förlåt, traditionella rätterna: sill, skinka, köttbullar, brunkål, potatis och Janssons. Och allt, allt, allt ska vara hemlagat. Från julkorven till brödknytena att ska vara tillagat på det sätt som det alltid varit. Ni vet, den bättre hälftens mammas köttbullar och så.

Det faktum att ingen egentligen äter varken lutfisk eller doppar i grytan, eller för den delen någonsin gillat det. Nej, det är inte det som är det väsentliga. Traditioner är trots allt traditioner. Har du upplevt varenda jul såhär, ska fan i mig dina barn ha det likadant. Rättare sagt, fan i mig njuta av en hejdundrande riktig familjetradition.

Så där står du, med en 4-kilos skinka i handen inne på sin andra glasering då du inser att senapen gick ut för ett år sen och mjölet egentligen är florsocker. Tanken som liknar: ”hur stor är egentligen skillnaden” hinner du inte ens tänka för att den sista timmen har gått.

Du hör ytterdörren plinga och de traditionstörsta ”släktingarna” väller in. Precis när du insett att du fortfarande varken sminkat dig, bytt kläder eller duschat på två dagar. Alla presenter som du skulle slå in och rimma, nej hoppsan, det hann du inte göra igår, nej. Samtidigt som du ska servera glöggen och vara värdinna så hör du någon direkt klaga på juldekorationerna.

- ”Brukar inte julgranen stå på andra sidan, och är det inte lite för mycket guld?”.

- ”Detta kommer då inte bli en riktig jul, det känner jag på mig, jag visste att jag skulle ha gjort allt själv.”