Helgen som gått

Fredagen bjöd på ypperlig konsert av rockgrupper från Trelleborg. Här hade vi blandningarnas blandning på människor. Vi har de givna revolt-ungdomarna. Jag tänker säkerhetsnålar, tuppkam, kedja, dr Martens. 80-tals punk i all ära. Sedan har vi grunge-kidsen. (plural?). Den coolaste i det gänget, antagligen killen som alla ville vara tillsammans med, hade två enstaka dreads, färgade i henna. Läckert läcker. Sedan hade vi bönderna, som tillsammans med punkarna körde sin "dans". Jodå, det gäller bara att ge sig in och putta helt enkelt. Stor fantast är jag, alldeles frälst kan man säga. På kanten stod snobbarna, eller självklart, förortens snobbar. Vilket ni säkert själv kan föreställa er, med JL-tröja och pumaskor.

Som toppen på isberget har vi damen som räddade min utekväll, Rockkvällens drottning, stilens primadonna - stylish som bara den. Lyssna på beskrivningen och låt det vattnas i munnen. Jag menar, partylinne i skirt material. Plottrigt utan att bli batik och med en härlig avslutning av spets. Självklart med synlig svart BH under, bara för att lagom avslöja. Till detta serverades en förortsfrilla goes Robyn 97. Med bara en uns gelé, eller två. Vi har de storn silvriga ringarna i öronen för att skapa rätt attityd och förstås halsbandet med det glittrande C:et. Till denna succé har vi jeans i storlekförlång och bootcutdeluxe från butiken Rocco. Din personliga skräddare till en billig penning som butiken också kallas i folkmun. Som avslutning till denna perfekta outfit har vi den obligatoriska fotbeklädnaden under sena 90-talet - vilket jag totalt trodde var utdött i alla städer förutom Rostock- nämligen Buffaloskon. Vi snackar silvriga och svarta.

En stil att dö för. Eller av.

Lördagen

Ni vet att man säger "om det händer mig ska jag göra på detta sätt"
ögonblicket fick jag uppleva igår - och det blev inte rätt

en situation som gick från att kaxa, visa att man inte är svag

blev en hotfull händelse med inblandad polis och lag

Rån och olaga hot lyder titeln för det som igår kväll hände

ni kan ana frustrationen och uppgivenheten vi två kände

Inget hade vi som vi kunde göra - vi bara stod där som fån

jag garanterar att vi utan tvekan är veckans lättaste rån

Och sen, när man ska förhöras och beskriva det man såg

precis som att man lägger allt på minnet, som om jag kommer ihåg.

Men nästa gång, ska jag istället från början tänka "nu kommer jag bli rånad"?

för det jag hade som vittnesuppgifter gjorde inte polisen förvånad

jeans, mössa, mörka skor, brytning och jackan med päls

Ja, där har vi minst 500 misstänkta, sökning kommer gå som på räls

Har vi blivit för toleranta - alla säger, jasså som i "din tur"?

så nu är det tänkt att ständigt ska vara på vakt och bilda en mur

Sånt bidrar till en bekväm och säker stämning, helt klart

nu vill jag varje kväll gå ut med ipod, prata i mobil och ha det underbart

Blir det helt plötsligt mitt fel om jag rör mig i fel områden en tidig kväll

bara för att vissa ungdomar aldrig blivit uppfostrade eller fått skäll?

Det läskiga med texten är inte rånet och samhällets besvär

utan att det idag blivit så att det tidigare ”om” blivit ett när?