Den fruktansvärda skräcken

En gång om året kommer det färgglada vykortet. Ofta i hormoniska färger, med blommor eller en klassisk svensk sommardag som motiv. "Välkommen” står det skrivet med typsnitt Comic sans, för att locka och lätta upp för läsaren. Man blir glad, man tänker, oj, kalas! Men nej. Så fort du vänder det tunna papperskortet skådar du det. Det som väcker sådan handsvett, sådant magpirr, sådan sömnlöshet. Det står var och när, ofta med kort notis.

Så du kör dit, dagen D, ofta alldeles för tidigt, alltid för tidigt. Byggnaden doftar 70-tal och tegelstenarna får dig att rysa. Dina fina skor skaver mot den dunkla plastmattan och dörrarna öppnas med det där ljudet.– Den onaturliga tystnaden, utan gnissel eller duns. Du hänger upp jackan på en galge som man lägger in en krona i för att få ut. De galgarna exciterar bara här. Gubbkläder hänger bredvid och du synar hatten på hyllan. – ”alltid bara pensionärer och ungdomar här, antagligen de enda som kan komma loss från sina sysselsättningar".

Här är dovt, inget ljus. Det är sådär kliniskt tyst, stressande lugnt och fruktansvärt obehagligt.

Då kommer det. Väntrummet. Det pyser nervositet, ovisshet, tristess. 70-talet återkommer i de dekorativa möblerna, med furu och smide. Färgsprakande Ikea-tavlor som pryder de annars så vita väggarna. Spretiga växter som sett ljusare stunder står i det enda fönstret och den där charmerande plast-heltäckningsmattan fortsätter att pryda golvet. Stolarna känns välslitna och antagligen köptes de direkt från fabriken, ungefär 30 år sedan. Inom lagom räckhåll ligger klassikern, tidnings-bordet. Allers, Damernas värld, vi i kommunen, Trelleborgs allehanda. Alla lagom fingrade, nedkletade, sönderbläddrade och gamla. Du sitter och läser en artikel om "hur du gör dina egna doftljus" men orden glider förbi som en svart och vit orm. Den senaste raden är också den första och den enda du egentligen läst, eftersom tankarna är någon annanstans. Dem är fokuserade på det där, det som väntas bakom dörren. När som helst kommer dörren öppnas och en monoton falskt inbjudande röst klingar "då var det Ebba Tham". Du väntar med tidningen i handen och bara tänker "nu …. nej …. det var inte du …. nu?" Du kan inte sitta still och lukten fräter i näsan. Den sticker, den stinker, den skaver. Lukten förökar sig av din oro och du kan inte sitta still - just när du hör ”Ebba Tham.” Du vacklar upp och följer efter den sterila personen som luktar mint, kemikalier, plast. Allt blandas och skapar mardrömmar.– En lukt du för alltid kommer att kunna känna igen från mils avstånd. Du lutar dig tillbaka, tittar upp och ser en plansch. ABC’s-värld. Dessa gälla, skrikiga färgerna som bränner mot den annars så vita intetsägande inredningen. Plötsligt dyker hon upp, från tomma intet med sin spegel och sin nål. Petar, räknar, suger, tittar.

Så släpper det. Helt plötsligt. Nervositeten drar sig ur och du slappnar av. Stolen formar sig efter den allt mer tunga kroppen och du börjar skratta. Planschen visar en kul Z-ebra där en kaskelot ritar ränderna. Du börjar bli otålig och sysselsätter dig med att stirra in i hennes ögon för att se hur lång tid det tar innan hon tittar tillbaka. Du räknar ögonfransar och undrar återigen varför hon alltid målar dem lika intensivt blåa. Hon släpper, slutar räkna och du får skölja. Kallprat och ett leende senare är du fri igen. Med ömmande och torra läppar lämnar du rummet, går nerför hallen. Öppnar dörren och synar de stackars väntande patienterna, de skräckslagna, med tomma blickar ovetandes om deras öden. Du får tillbaka kronan från galgen, tar ett hopp på plastgolvet och öppnar dörren. Kallt friskt härligt syre fyller dina lungor och aldrig förr har du uppskattat det så mycket. Du sätter dig på cykeln och slänger en blick bakåt mot den försvinnande byggnaden och tänker, -" Det var ju inte så farligt. Att jag aldrig lär mig. Nu är det ett helt år kvar till nästa besök".

– Tandläkarskräck sedan 7 års ålder.